Historik av Sören Olsson 1986 samt historiska foton längre ner.
Manskören Iris föds 1901
Året var 1901 och världen såg helt annorlunda ut. Flygplan, kylskåp och kulspetspennor var okända begrepp, datorer och andra dagens elektroniska nödvändigheter ska vi bara inte prata om.
I Amerikas förenade stater (det var 46 stycken på den tiden) satt McKinley sitt sista år som president i ett land där indianer fortfarande kunde ligga i bakhåll för blekansiktena.
I Ryssland rustade den siste tsaren Nikolaus II för krig mot Japan. Man gjorde så på den tiden, man visste väl inte bättre.
Nu för tiden rustar vi ju bara för fred!?
Sven Hedin höll just som bäst på att utforska Centralasien och Amundsen funderade på om han skulle bry sig om att upptäcka nordvästpassagen eller ej.
Sverige hade drygt 5 miljoner invånare, ärkebiskop Ekman sörjde för deras själar och statsminister von Otter för deras mera lekamliga välfärd. I hans riksdag fanns bara två av dagens partier med, folkpartiet och socialdemokraterna.
I kungliga huvudstaden (jodå, vi hade städer på den tiden) satt Oscar II på sin tron och styrde över brödrafolkens väl och i Arvika bildades Iriskören.
Vi är årsbarn (nästan) med Nordiska Kompaniet för att ta ett exempel. Några jämförelser vad det gäller ryktbarhet ska vi inte ge oss in på, bara konstatera att om det låtit mera om NK så har det i alla fall låtit bättre om IRIS. Ibland!
Inom Arvika arbetarekommun hade gjorts flera försök att starta en manskör, men det ville sig inte riktigt. De som till sist lyckades var en liten skara, i första hand anförda av Erik och Gustaf Sandström. Dessa båda herrar insåg att arbetarekommun var en alltför snäv krets att värva intresserade inom, tog därför ut svängarna i sina rekryteringsförsök, och genast lyckades man bättre. En skara som skulle bli Iriskören hade samlats.
Söndagen den 20 januari, klockan 11.15, hölls det första mötet med den nybildade föreningen. En styrelse valdes, och den fick följande utseende:
Ordförande: August Wåhlström
Sekreterare: K J Eriksson
Kassör: Gustaf Sandström
Suppleant: Oskar Andrén
Medlemsförteckningen vid detta tillfälle omfattade 10 namn, precis som de första stadgarna föreskrev:
Ledare: Karl Melin
Tenor 1: Martin Hagström, E J Lindblom
Tenor 2: Erik Sandström, Gustaf Sandström
Bas 1: K J Eriksson, August Wåhlström
Bas 2: F Sandström, Oskar Andrén, A Flodkvist.
Något lämpligt namn kunde man ju inte enas om vid detta första sammanträde, utan Karl Melin fick i uppdrag att finna ett passande namn.
Glädjeruset över att äntligen ha kommit igång med verksamheten blev inte så långvarigt. Redan på det andra mötet, tisdagen den 16 april, började problemen.
Ledaren Melin hade gripits av Amerikafeber och hade för avsikt att emigrera med det snaraste. I och med detta stod den unga kören utan dirigent. På förslag av Martin Hagström beslöts att man inte skulle rusa iväg och ta första bästa ledare, utan se tiden an och försöka klara sig på egen hand så länge. Att komma med förslag hade tydligen sina risker redan på den tiden, för Hagström blev vald att fungera som hjälpdirigent tills man hittade en mera driven ledare.
Man beslöt även att tills vidare anta namnet Eriss. Hur man kom på iden att ta just detta namn är tyvärr höljt i dunkel, men namnet i sig är hämtat från den grekiska mytologin och bars av Tvedräktens gudinna. Ett vågat namn på en kör kan man kanske tycka så här i efterhand, men det har ju trots allt gått riktigt bra. Historien om gudinnan Eriss, eller Eris som hon väl oftast kallas i våra dagar, förtjänar kanske att berättas i det här sammanhanget.
Vid bröllopet mellan Thessaliens kung Pelus och sjögudinnan Thetis var alla gudar och gudinnor inbjudna, med ett undantag. I den allmänna festyran hade man glömt bort Eris. Hon beslöt hämnas, smög sig fram till salen där festen hölls och kastade in ett gyllene äpple med påskriften: Till den skönaste. Uttrycket Erisäpple, eller stridsäpple, finns ju fortfarande kvar i vårt språk.
På festen fanns nu tre gudinnor som alla gjorde anspråk på att vara den skönaste, nämligen Zeus hustru Hera, Atens skyddshelgon Pallas Athene och kärleksgudinnan Afrodite.
Eftersom de inte kunde enas bad de de församlade männen att avgöra vem som skulle ha äpplet. Ingen ville dock agera domare i ett sådant delikat ärende, och man bestämde därför att den unge herden Paris ensam skulle fälla utslaget. De tre gudinnorna drog sig inte för att försöka muta domaren. Hera lovade honom ett kungarike, Pallas Athene lovade krigisk framgång, och Afrodite lovade honom jordens skönaste kvinna till hustru. Om det var det senare löftet som tog skruv eller om Afrodite verkligen var den skönaste vet väl ingen, men Paris avgjorde det hela till hennes fördel.
Kärleksgudinnan höll sitt löfte och så småningom kunde Paris verkligen gifta sig med jordens vackraste kvinna, den sköna Helena. Att hon redan var gift och att Paris därför måste röva bort henne, och att detta människorov så småningom utlöste det Trojanska kriget ska vi inte orda om här, för det är en helt annan historia.
I stället ska vi ta ett stort kliv från de grekiska gudarnas sägenomspunna tid tillbaka till det nymornade 1900-talets Arvika, och ta en titt på vad Iriskören haft för sig de senaste åren.
Iriskören kom snabbt igång med sin offentliga gärning, trots att ledarfrågan till en början stod delvis öppen. Redan en dryg månad efter tillkomsten gav kören sin första konsert. Hur det lät kan vi bara gissa oss till, men ett vet vi med säkerhet: redan här lades grunden till en popularitet som stått sig genom åren. Körens musikaliska standard må ha växlat, men hos den breda allmänheten har Iriskören alltid haft en plats nära hjärtat.
Efter debuten den 8 mars 1901 på Arvika arbetarekommuns basar mot ett gage av 10 kr, fö1jde ytterligare 6 framträdanden under det första året:
1 maj på arbetarekommunens majfest.
12 juni på en demonstration.
4 juli på logen Enighetens lusttur.
21 september på ekonomikommitténs basar.
23 november på arbetarekommunens basar.
19 december på logen Erighetens basar.
Att sedan fortsätta att räkna upp alla körens framträdanden under åren är en ren omöjlighet.
I alla sammanhang har kören deltagit. Man har sjungit på invigningar, avslutningar och jubileer, på basarer och fester, på Luciafiranden och Frödingmarscher, på födelsedagar och begravningar, på Valborg, l:a maj och julottor, varit övningskör för blivande dirigenter, varit operakör och mycket, mycket annat.
Man har gett ut en tidning och varit dansarrangörer.
Man har i egen regi anordnat basarer, midsommarfester, folkparksframträdanden och utlandsresor.
Rest har man också gjort i Värmländska respektive Svenska sångarförbundets regi.
Detta är axplock ur verksamheten, och en del av detta återkommer jag till längre fram.
Mycket tidigt tog kören sitt vad vi idag skulle kalla sociala ansvar.
Konserter gavs till förmån både för enskilda, föreningar och behövande grupper, både inom kören, inom Arvika och även runt om i Europa.
Kunde inte kören samlas för att delta i sådana "välgörenhetskonserter" brukade man i alla fall skänka en slant för att visa sin goda vilja. Över huvud taget har Iriskören alltid ställt upp om det på något sätt har gått att ordna. Och kanske det varit en bidragande orsak till varför Iriskörens popularitet stått sig så bra som den gjort.
Den enda typ av tillställningar där Iriskören tvekat, eller till och med nekat, att ställa upp, har varit sådana av rent politisk karaktär. Säkerligen har detta varit klokt, men kanske ända lite förvånande med tanke på att kören har sina rötter i arbetarrörelsen.
Som tidigare sagts är det helt omöjligt att redogöra för hela körens digra verksamhet under åren, och därför måste ett urval göras. Jag har fastnat för några punkter som jag hoppas ska kunna ge en bild av vad kören haft för sig under 85 år.
I det sammanhanget har jag, förutom offentlig konsertverksamhet, även försökt få med saker som egentligen inte alls har med körens musikaliska gärning att göra.
Iriskören Konsertkören
Under den gyllene tid då körer och alla andra typer av föreningar och sammanslutningar kunde (och måste för den delen) klara sin ekonomi utan att förlita sig på bidrag i olika former, var offentliga konserter körens förnämsta inkomstkälla. Då som nu saknades riktiga konsertlokaler i Arvika varför kyrkorna, företrädesvis Arvika stads kyrka, eller Trefaldighetskyrkan, som vi kallar den idag, utnyttjades flitigt.
Av programmen att döma var dessa konserter ingalunda några hastverk, utan gav prov på raffinerade godbitar så mycket om, annat än att mottagandet hos publiken var mycket positivt.
Utan att påstå att Iriskören varken var först eller bäst kan man nog med nog påstå att de var manskören i Arvika. Men inte bara Arvikaborna fick tillfälle att avnjuta Iriskören. Resor företogs ofta, per lastbilsflak eller cykel och så småningom även per buss och personbil.
Vi moderna människor har kanske lite svårt att sätta oss in i hur stora vedermödor det innebar att förflytta sig även relativt korta sträckor på den tiden. Skulle dagens Iriskör gå med på att cykla till en konsert i t.ex. Brunskog? Ny kyrka frekventerades ofta, vårt första adventsframträdande där är alltså ingenting annat än en gammal tradition som fått nytt liv. Resor företog även till Järnskog, Karlanda, Älgå och Brunskog för att ta några exempel.
Inträdet till dessa konserter varierade naturligtvis under åren, men 50 öre till 1:50 var ofta förekommande priser. Det låter kanske inte så mycket i våra öron men måste ändå ha varit en ganska kännbar summa för den tidens åhörare.
Även om det inte finns några direkta belägg för det kan man kanske misstänka att det fanns människor som gärna velat höra kören, men som helt enkelt inte hade råd.
I början av seklet kunde man till exempel på en bättre krog få en hel middag med smörgåsbord, varmrätt och efterrätt för c:a 2 kr. Jämför med dagens priser!
Konserterna förbereddes mycket noga, inte bara musikaliskt.. Före varje framträdande utsågs en kommitté att sörja för de praktiska arrangemangen. Det skulle ordnas med lokal, med affischer och resor. Programblad, ofta med alla sångtexter, trycktes som regel till varje konsert. De programexempel som följer (se historiska bilder) ger inte bara en bild av vilken vikt som lades vid själva programbladet, utan ger också en aning om repertoaren under 1900-talets första decennier.
Under 30-talet avtog denna typ av konsertverksamhet allt mer, och arbetsformerna började så smått likna de vi har idag.
Konserternas plats som inkomstkälla övertogs mer och mer av lotterier och andra former av verksamhet.
Arvika i november 1986
Sören Olsson